Den outgrundliga styrkan i klassisk musik är också det som kan leda till dess förfall. Den klassiska musiken är både rik och komplex i och med sin tusenåriga historia och skulle kunna jämföras med en angenämare smakupplevelse där smakpaletten och associationerna ständigt avlöser varandra, eller med ett trevligt minne där vi försöker lägga ihop pusslet och bit för bit gläds åt de fina ihågkomsterna. Livslånga och livsberikande processer där vi aldrig kan eller vill nå till ett färdigt resultat.

En musik som kräver tid, kraft, kontunuitet och förförståelse för att nå sin fulla potential passar dåligt in i ett samhälle som eftersträvar snabba resultat, såväl på ett individuellt plan som inom en projekt- eller mandatperiod. I en tid då vi tejpar, lagar, målar över sprickor, gör kortsiktiga lösningar och skriver ut piller lyssnar vi också hellre på en tre minuters poplåt tio gånger tills vi tröttnar på det låten ger oss, istället för att uppleva ett trettio minuters klassiskt verk som ger oss en större upplevelse, men som är beroende av att vi lyssnar igenom från början till slut. Detta är musik som också räcker längre eftersom stycket ofta finns inspelat flera gånger med olika dirigenter och musiker. Anledningen till att vi föredrar den förstnämnda musiken är enligt min mening att vi saknar kunskap om hur den klassiska musiken är uppbyggd och vad den har och har haft för betydelse i ett större perspektiv. Lusten att lära oss den saken väcks varken i skolan, media eller i det offentliga rummet. Bland de få gånger det kommer på tal sker det med en terminologi och sakkunnighet som går långt ovanför de flestas huvuden.

Den klassiska musiken har en dimension bakom det direkt klingande resultatet som tar tid att sätta sig in i – så som den historiska kontexten eller som kompositionstekniska grepp t.ex. instrumentering, kontrapunkt, sonoritet, modalitet, form eller valda parafraser av samtida verk – vilket ger musiken det ofantligt djupet som både lockar och skrämmer. En musik som ständigt kan fördjupas och förstås på nya sätt, som gång på gång tolkas och sätts in i nya sammanhang. Den musiken blir större för varje gång den klingar eftersom den säger mer och mer om oss och om den värld vi levt och lever i. Den klassiska musiken i sig är inte bättre eller finare än annan musik men till skillnad från andra musikgenrer finns den bevarad i skrift ca 1500 år tillbaka, vilket ger oss kunskap och förståelse om hur musikens, och därmed också människans, utveckling har skett historiskt. Självklart har olika typer av folkmusik också förekommit sida vid sida med den klassiska musiken (som i den tidiga musikens fall blir synonymt med den musik som framfördes i kyrkan och därmed noterades i avsikt att spridas över Europa) och med största sannolikhet har de folkliga tongångarna avspeglats i det vi har bevarat i notskrift även i den tidiga klassiska musiken. Från 1700-talet och framåt vet vi att så är fallet. Ett fruktsamt utbyte musikstilar emellan har alltid pågått och är också en förutsättning för utvecklingen – då som nu. En rytm eller sammansättning av toner uppstår i en stil och förflyttar sig gradvis över till en annan. Kanske hamnar den slutligen i de bredare musikstilarna, provocerar ingen längre, och går plötsligt hem i populär- och radiosammanhang.

Genom att studera hur tonspråket har utvecklats från medeltidens melodier, renässansens flerstämmighet, barockens harmonik, klassisismens formtänk och romantikens programmusik fram till idag kan vi förstå varför musiken låter så som den gör. Vi förstår varför vissa toner fungerar ihop och andra inte och vad det är som gör att vissa ton- eller rytmkombinationer får oss att associera till olika musikstilar eller känslor, där känslorna ofta är kopplade till specifika filmer och filmmusik som har lånat direkt från romantikens kompositörer. Vi lär oss att känna igen och sortera musik som finns omkring oss och vi ser också att den historiska utvecklingen finns hos oss i nutid och att det finns återkommande mönster i de låtar vi lyssnar på idag. Några av de tonkombinationer som är vanliga idag upplevdes på ett annat sätt för femtio år sedan och när de såg sitt ljus för hundra år sedan ansågs de till och med vara provocerande. Vi förstår därmed att vi är en liten del i den pågående i historien.

När vi lyssnar och förstår oss på den tidiga musiken kan vi inte bara förstå dåtidens syn på Gud och människan eller hur samhället var uppbyggt utan också hur musik användes som maktmedel, hur det användes för att roa och underhålla, men också för att förtrycka. Hur den användes för att hålla fred men också för att mana till krig. 1800 och 1900-talets klassiska repertoar är full av historia, politik, symbolik och satir långt bortom den som vi läser om i historieböckerna. Den klassiska musiken är därmed en förutsättning för annan musik i och med att det är i den vi kan förstå vad vi människor och var musikens utveckling kommer ifrån. Musiken är också känslornas språk och manar oss till eftertanke och att sätta in oss själva i de historiska sammanhang som våra tidigare generationer har befunnit sig i. När vi förstår musikens funktion i samhället kan vi lära oss av andras erfarenheter och misstag. När vi sätter oss in i och förstår den musik som skrevs i samband med första och andra världskriget förstår vi att inte göra om samma misstag.

Att ha ett aktivt klassiskt musikliv med orkestrar och ensembler som framför både äldre och nutida musik blir en direktlänk mellan nu och då – musik, människor och historia, hundratals år tillbaka. Men att ha detta aktiva musikliv med anställda musiker som kan hänge sina liv åt en musik som är så starkt sammanlänkat med vår historias utveckling och sammanhang, med filosofin kring livets stora frågor och med allas vår identitet samt att alla får möjlighet att ta del av detta komplexa djup där musiken och människans historia förenas – det tar tid, kraft, kontinuitet och förståelse av samband i anspråk.

Att också få uppleva sammanhang och musik som är kulmen av vad musiker som har givits möjligheten att sätta sig in i musiken större delen av sina liv kan frambringa tillsammans i ett och samma rum under en given tidsram, att höra musik som bygger på samspel där varje enskild stämma och instrumentalist i varje sekund påverkar helhet och upplevelse av klang och riktning samt att få uppleva musik som bygger på att kollektivet samverkar och varje enskild person och stämma fyller en funktion i en större helhet – det tar också tid, kraft, kontinuitet och förståelse av samband i anspråk.

Men att ha den klassiska musiken som en självklar del av vårt samhälle, det ger också någonting tillbaka, så som tid, kraft, kontinuitet och förståelse av samband. Därtill ger det oss också historia, hälsa, kunskap, filosofi, samhörighet, identitet, relationer och bildning bland mycket annat. Har vi inte tid och råd med det så behöver vi inte längre den klassiska musiken.

Anton Leanderson-Andréas, 10 juni 2016