Den 6:e december uruppförs Missa compatiens – ett nytt beställningsverk av Anton Leanderson-Andréas till invigningen av den nya orgeln i Silvbergs kyrka. Verket är skrivet för SAB och orgel.
Läs mer:
KOMMENTAR
För mig är komponerandet ett tillfälle för eftertanke där jag processar tankarna för att få ut dem i klingande form. Det blir en stund av reflektion över den tid som har gått och över den senaste tidens händelser. Mina egna tankar och funderingar får ett större djup och ett perspektiv i att omformas till toner och harmonier som bottnar i flera hundra år av historia och erfarenheter. Tankar i nutid, som gång på gång möter mänsklighetens historia.
Jag reflekterar då och då över mitt besök i staden Pompeji. Staden som år 79 e.Kr. ödelades av brinnande aska och därmed konserverades och till stor del ser ut som, eller i alla fall påminner om staden, så som den såg ut då. Det som var mest slående för min del var att de närmare tvåtusen årens utveckling till trots, infinner sig känslan av att befinna sig i en miljö som – bortsett dagens tekniska utveckling – känns identisk med våra städer så som de ser ut idag. För mig ger det insikt om den stora vikten av vår gemensamma historia och en respekt för att människan i alla tider haft liknande tankar och behov.
I vanliga fall brukar jag i samband med den både meditativa och kreativa process som komponerandet innebär för mig, försöka utesluta omvärlden genom att hålla mig borta från nyhetsrapportering och sociala medier. Dels för att det krävs enorma mängder energi och koncentration i skapandet, men också för att jag har ett stort behov att få uttrycka mig ostört utifrån mina inre tankar och funderingar. Jag vet att alla utommusikaliska moment inverkar och påverkar mig under processen, och jag önskar gärna att i så stort utsträckning som möjligt att styra över vilka som hamnar i det slutgiltiga resultatet.
Men när jag skrev på det som slutligen skulle få namnet Missa compatiens var det däremot omöjligt att inte påverkas av vad som då skedde, och som fortfarande sker, i omvärlden, nämligen den massiva bevakningen och de hetska diskussionerna omkring de människor som flyr för sina liv genom Europa. Därtill uppenbarelsen av den kanske mest förvånande fråga som tänkas kan: ska vi hjälpa till?
Vi vet att vi alla står inför enorma förändringar framöver som vi behöver anpassa oss till. Något alternativ till att hjälpa varandra i detta läge finns inte. Inte så länge vi delar på samma planet, samma resurser och ekologiska system. Gränsdragningar är bara temporära lösningar. Medan respekt, förståelse och viljan till anpassning är permanenta. I mänsklighetens (och därmed också i kulturens historia) har vi otaliga exempel på hur gränsdragningar och bristande förmåga att kunna eller vilja anpassa oss efter varandra lett till fruktan och förödelse. Exempel på att inte se verkligheten eller på att bilda sig en egen verklighet där andra människor inte får plats.
Min musik fick tyvärr inte den jublande karaktär som associeras till en orgelinvigning. Missa compatiens (compatiens, lat. för medkänsla eller medlidande) bär både spår av de obehagliga uttryck som de flesta av oss kände i början av hösten. Men också ljusare tongångar över den värme och medmänsklighet som vi också har fått sett. Den värme och medmänsklighet som vi tror på!
Anton Leanderson-Andréas, 1 november 2015
Anton Leanderson-Andréas 